När de som ser problemen på nära håll tystas eller ignoreras skapas en miljö där brister växer och tystnad blir norm. Att säga ifrån är inte illojalt utan en förutsättning för trygg vård, skriver företrädare för Liberalerna.
Lex Hjärtebarnen är Liberalernas förslag på en reform som ska stärka patientsäkerheten i små och sårbara specialistområden inom sjukvården.
Den bygger på tre delar: obligatorisk extern second opinion, ett utökat visselblåsarskydd och krav på oberoende utredning vid allvarliga avvikelser.
Syftet är att förhindra att brister förblir osynliga, att varningssignaler ignoreras och att tystnadskulturer får fäste. Det är en grundläggande trygghet för patienter som i dag saknas. Därför har vi lämnat in en motion i Region Jönköpings län och vill i riksdagen driva att reformen blir verklighet.
När IVO nu riktar hård kritik mot Länssjukhuset Ryhov i Jönköping bekräftas det som borde ha sagts för länge sedan: Barn har skadats av en tystnadskultur som tilläts växa fram och politiken valde att ducka ansvar när det som mest behövdes var mod, transparens och ledarskap. Det är ett svek som inte får upprepas.
Under åtta år arbetade barnhjärtläkaren ensam, utan insyn och med hög arbetsbelastning. IVO konstaterar att regionen inte gjort riskanalyser, inte haft fungerande egenkontroll och inte agerat på varningssignaler.
800 journaler har granskats, 106 barn har kallats in igen och flera har behövt operation. Det är en vårdskandal av sällsynt omfattning och den hade kunnat upptäckas långt tidigare.
När politiken informerades i höstas valde majoriteten, det vill säga Socialdemokraterna, Vårddemokraterna och Moderaterna, att inte ta det ansvar som krävdes. De lutade sig mot intern hantering trots att det behövdes en oberoende granskning. Liberalerna drev omedelbart på, som enda parti, för en extern utredning för att få fram sanningen.
Alla kunde se att något inte stämde: varningssignaler ignorerades, ansvar sköts framför sig och intern hantering prioriterades framför öppenhet.
När regionstyrelsen den 16 december förra året tog fram sitt uppdrag drev majoriteten igenom en linje som inte skulle ge den oberoende granskning som situationen krävde. IVO:s kritik visar i dag att de åtgärder Liberalerna krävde då var nödvändiga och att vi hade rätt.
Mot den bakgrunden faller majoritetens reaktion platt. När ordförande i nämnden för folkhälsa och sjukvård till P4 Jönköping säger att ”vi har ett arbete att återupprätta förtroende” och lovar att något liknande inte ska kunna ske igen, kan det ses som ett erkännande av att politiken agerat för sent och för svagt.
Det som nu beskrivs som nödvändigt borde varit självklart redan i höstas. Efter månader av passivitet och intern hantering framstår löftena om förändring till de barn och föräldrar som drabbats som för lite och för sent. Varför vågade inte majoriteten agera så snart man fick reda på det som hänt? Lojaliteten ska alltid ligga hos den lilla människan, de som regionen är till för.
Här finns tydliga tecken på att medarbetare slog larm men inte blev lyssnade på. När de som ser problemen på nära håll tystas eller ignoreras skapas en miljö där brister växer och tystnad blir norm. Att säga ifrån är inte illojalt utan en förutsättning för trygg vård.
När varningssignaler inte tas på allvar tappar både patienter och personal förtroendet för systemet. Då får tystnadskulturer fäste och brister kan fortsätta i åratal. Därför behövs Lex Hjärtebarnen, med strukturer som inte går att runda och ett skyddsnät som står emot organisatorisk bekvämlighet. Vår reform bygger på extern medicinsk second opinion, ett verkligt visselblåsarskydd och en oberoende aktör som utreder allvarliga avvikelser. Det är grundläggande patientsäkerhet som i dag saknas.
Det som hänt i Jönköpings län är inte ett isolerat misslyckande utan en varningssignal för hela landet. Små och sårbara specialistområden finns i varje region, och samma risker finns överallt; ensamarbete, bristande egenkontroll, otydliga ansvarskedjor och en kultur där lojalitet ibland väger tyngre än patientsäkerhet.
När systemet inte fångar upp varningssignaler i tid kan konsekvenserna bli lika allvarliga oavsett var man bor. Därför måste Lex Hjärtebarnen bli en nationell standard, inte en lokal åtgärd. Barn och patienter ska ha samma skydd oavsett postnummer. Det här handlar inte bara om vad som gått fel, utan om vad som riskerar att gå fel igen om inte strukturerna ändras nationellt.
Det ska inte krävas en vårdskandal för att politiken ska ta ansvar. Ansvar handlar om att agera även när det är svårt. Barnens trygghet måste väga tyngre än rädslan för att störa en verksamhet eller för att peka ut brister i den egna organisationen. Patientsäkerhet ska alltid vara en självklarhet.
Lex Hjärtebarnen behövs. För både patienternas och förtroendets skull. Sanningen får aldrig vara beroende av modet hos enskilda medarbetare. Sanningen ska vara inbyggd i systemet så att den alltid kommer fram, och vården är säker för patienten.
Angela Hafström (L)
Riksdagskandidat Jönköpings län
Marie Fransson (L)
Regionrådskandidat Jönköping
Lenja Sharif (L)
Ledamot nämnden för folkhälsa och sjukvård